Betraktaren

De elaka orden haglade genom luften och nådde ända upp till Mias balkong där hon satt med en nybryggd kopp kaffe i handen och njöt av förmiddagssolen. Solen sken från en klarblå himmel, fåglarna kvittrade, flaggan vajade lätt på sin stång och det var en perfekt dag för skolavslutning. För alla utom flickan som satt helt stilla med huvudet nerböjt mellan knäna och som vanligt gömde sig bakom den stora stenen i ena hörnet av skolgården. På sig hade hon en fin ljusblå sommarklänning och vita strumpor med volanger. Håret var flätat i två smala flätor som hängde ner över hennes hopsjunkna axlar. Mia undrade vad flickan tänkte på. Såg hon fram emot sommarlovet eller bävade hon för det? Mia hade ingen aning om vad som hände utanför skolgården. Hon såg bara det som hände här. Fortsatte mobbningen utanför skolans portar? Hon kände sig både ledsen, frustrerad och maktlös när hon hörde de elaka orden som var riktade mot flickan. Hon hade suttit bakom stenen varje rast under hela vårterminen. Mia hade sett henne springa genom dörren först ut av alla, varje dag, varje rast, som ett hopp om att de andra skulle glömma att hon existerade om de inte såg henne på en gång. På samma sätt som hon var först ut, var hon sist in när rasten var slut. Ibland fick hon vara ifred en liten stund och ibland hela rasten. Det var oturligt nog inte så vanligt. Oftast var det ett och samma tjejgäng som skrattande och hånleende kom dit och när Mia var utomhus kunde hon höra deras retsamma ord mot det stackars flickan. Eftersom Mia hade fönstret ut mot skolan såg hon även när hon var inomhus hur elaka de var mot henne. Ibland kunde de ge henne en liten spark på hennes smala ben där hon satt hopkurad och såg ut att försöka göra sig så liten som möjligt. Sparkarna gjorde nog inte hälften så ont som orden gjorde. Vid få tillfällen kom några pojkar och kastade kottar eller möjligen små stenar på henne. Mia såg aldrig att flickan grät. Istället såg det ut som om hon alltid stålsatte sig, bet ihop och väntade på att rasten och dagen skulle ta slut. Sorgen i flickans ögon syntes lång väg och Mia ville helst av allt bara rusa dit och ta henne i sina armar och krama om henne. En gång hade hon försökt komma nära och prata med henne. Flickan hade varken svarat på tilltal eller sagt ett enda ord till Mia. Hon hade tittat bort och såg ut att önska att Mia skulle gå därifrån. Så länge Mia stod i närheten av flickan vågade sig ingen av klasskamraterna nära, men så fort det ringde in väntade flickan tills skolgården blev tom på barn innan hon sprang därifrån och lämnade Mia ensam och hjälplös kvar. Efter den gången blev orden ännu elakare, sparkarna fler och blicken i flickans ögon ännu ledsnare. Mia var enbart en betraktare som inte visste vad hon skulle göra. På sätt och vis kände hon sig lika skyldig som klasskamraterna. Vad befann sig lärarna? Fanns det inga rastvakter? Det hade det alltid funnits på Mias skoltid.
Idag var det skolavslutning, en dag när alla barn borde vara glada över det kommande sommarlovet. Hela skolgården vimlade av skrattande barn i fina kläder, men flickan bakom stenen såg allt annat än glad ut.
-Tycker du om att ha bebisklänning på dig? Det är bara bebisar som har sådana där stumpor, påpekade den längsta av tjejerna, som verkade vara den som bestämde över gruppen.
-Och flätor dessutom! Du verkar verkligen vilja efterlikna en bebis, retades en annan tjej. Hon tog upp lite grus från marken och kastade det på flickan. Flickan vred lite på huvudet och grimaserade. Kanske fick hon damm från gruset i ögonen.
-Det finns ingen fulare än du på hela skolan! Det var den längsta tjejen igen som kom med en spydig kommentar. Även hon tog upp en näve grus och kastade mot flickas ansikte som en av tjejerna nu höll fast i ett hårt grepp så att gruset verkligen skulle hamna i ögonen på henne om hon inte blundade ordentligt. Sedan släpptes flickan fri och istället började samtliga tjejer kasta och sparka grus på henne utan att bry sig om att även de själva förmodligen också fick en hel del damm på sig. Mia reste sig hastigt upp med tanken att rusa ner på skolgården och hjälpa flickan, men lika snabbt som det hela börjat, lika snabbt slutade det. Tjejerna fick plötsligt väldig fart därifrån och med en snabb blick över skolan såg Mia att samtliga elever och även många föräldrar rörde sig mot idrottshallen. Det var dags att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och rektorns årliga tacktal. Flickan reste sig sakta upp och började även hon gå mot idrottshallen, noga med att vara den som gick sist in genom dörren. Det såg inte ut som hon förväntade sig sällskap av någon förälder.
Efter det blev det tomt på skolgården tills skolavslutningen var över. Alla begav sig hem för att tillbringa ett tio veckor långt sommarlov då det inte skulle finnas så mycket aktivitet att skåda för Mia på skolans område. När höstterminen sedan började i augusti var det alltid tomt bakom stenen. Vad som hände med flickan fick Mia aldrig veta, men hon såg henne aldrig sitta bakom den stora stenen på skolgården igen.

Pernilla Alexia

Status: Silver författare

Jag har alltid älskat att skriva. Jag skriver dikter, romaner och noveller. Just nu fokuserar jag mest på dikter och korta noveller.
Pernilla Alexia är medlem sedan 2025 Pernilla Alexia har 32 publicerade verk